8. Granit

Kännetecken

De typiska kännetecknen för en granit är den homogena och relativt
grovkorniga texturen. De kan vara mycket varierande i färg och
textur. De kan även ha en viss grad av bandning som gör att de kan
förväxlas med vissa gnejser. I graniterna förekommer ofta finkorniga
(apliter) och mycket grovkorniga (pegmatiter) gångar. Det är
vanligt att bergarten innehåller stora spridda fältspatkristaller (porfyrisk)
som är antingen cm-stora runda eller rektangulära. Granitens
huvudbeståndsdelar är kalifältspat, kvarts och plagioklas. Graniten
innehåller även glimmer. Andra vanliga mineraler är apatit, zirkon,
magnetit och svavelkis.

I Skåne påträffas en röd grovkornig, biotitstrimmig, gnejsliknande,
och fältspatsporfyrisk granit som benämns Vångagranit. Denna
typ innehåller 40-50% kalifältspat, lika mycket kvarts, <10% plagioklas
och några få procent glimmer (svarta korn). En annan typ är
Spinkamålagraniten som är en grå fin- till medelkornig sporadiskt
ögonförande granit.

Förekomst, ålder och bildningssätt

Granit, gnejsgranit och gnejs är de vanligaste bergarterna i Sverige.
I Skåne dominerar gnejs och gnejsgranit. Granit förekommer framförallt
i nordöstra Skåne i trakten kring Immeln-Ivösjön. Mindre
områden med granit förekommer på Linderödsåsen, Romeleåsen
och Hallandsåsen. De skånska graniterna bedöms i allmänhet vara
yngre än gnejserna och gnejsgraniterna och anses ha en ålder av
ca 1400 miljoner år. Graniterna har bildats djupt nere i jordskorpan
ur kisel-syrarika (sura) magmor som trängt upp, vanligtvis massformigt,
genom äldre berggrund.

Övrigt

Vångagraniten är kanske den mest kända granittypen från Skåne.
Den har brutits sedan början av 1900-talet på Vånga-Oppmannaberget.
Den röda, biotitstrimmiga graniten är eftertraktad som
byggnads- och gravsten.