2. Paleozoisk lerskiffer

Rönnarp

Kännetecken

Med lerskiffer menas en bergart som till mer än två tredjedelar
består av sammanfogade lerpartiklar och som har en tydlig laminering
och skiffrighet, dvs. benägenhet att klyva i tunna skikt. Den
paleozoiska lerskiffern kännetecknas av en mörkgrå till ljusgrå och
tydlig skiffrig bergart. Paleozoisk lerskiffer innehåller ofta grenliknande
fossil som benämns graptoliter. Generellt sett är de ordoviciska
skiffrarna mörkare än sina siluriska motsvarigheter. Inslag av
lersten, siltsten och slamsten är vanligt förekommande i den övre
siluriska skiffersekvensen. I den ordoviciska skiffern förekommer
tunna lager med kalksten och bentonit (vulkanisk lera).

Förekomst, ålder och bildningssätt

De paleozoiska lerskiffrarna bildades under en period från äldsta
ordovicium till yngsta silur (420-480 Ma). Skåne var då en del av ett
större område med djupa marina förhållanden där lera avsattes.
Leran omvandlades med tiden till skiffer.

Mängden silt och sand som avsattes ökade successivt under yngre
silur vilket gör att skiffern från denna period ofta innehåller mer silt
än lera. Den paleozoiska lerskiffern finns som ytberggrund inom
ett område tvärs över Skåne, från Röstånga till Österlen. Den totala
skiffersekvensen är i storleksordningen 800-1500 m tjock.

Övrigt

Lerskiffer är en av de vanligaste sedimentära bergarterna i Skåne.
Skifferberggrunden är också blottlagd i många bäckraviner, ex. i
Rövarekulan, Borstbäcken och Harlösabäcken. Skiffern har inte varit
av så stort industriellt intresse men bröts i Östra Odarslöv av Cementa
fram till 1970-talet för inblandning i cement. I mindre täkter
på Österlen har man brutit vittrad skiffer för framställning av tegel.