12. Höörsandsten

Stanstorp

Kännetecken

Den typiska Höörsandstenen är en hård förkislad ljusgrå sandsten.
Sandstenen är ofta korsskiktad. Vissa nivåer innehåller växtfossil
från ormbunkar och träd. Bollar och linser med lera är också vanliga.
Höörsandstenen domineras av kvartskorn. Övriga korn utgörs i
huvudsak av kalifältspat och en mindre andel tungmineral (ilmenit,
zirkon och titanit). Mer fältspatsrika och konglomeratiska varianter
av Höörsandsten finns i den understa delen av lagerserien.

Förekomst, ålder och bildningssätt

Den uppemot 50 m tjocka sandstenen påträffas inom ett oregelbundet
område i centrala Skåne som sträcker sig från Hörby i sydost
till Röstånga i nordväst. Sandstenen är av äldre jura ålder, dvs
ursprungssedimenten avsattes för ca 200 miljoner år sedan. Då
täcktes stora delar av Skåne av grunda kustnära områden. Det relativt
stora inslaget av växtfossil i lagerserien visar att angränsande
land var bevuxet av ormbunkar, lummer- och fräkenväxer och barrträd.
Troligen var klimatet varmt och fuktigt.

Den typiska Höörsandstenens hårdhet är ett resultat av mellanjurassisk
vulkanism i centrala Skåne som gjorde att varma kiselrika
vatten cirkulerade i sandstenen kort efter dess avsättning vilket
gjorde att kisel fälldes ut i porutrymmena.

Övrigt

Traditionellt indelas Höörsandstenen i en undre grovkornigare del
som kallas Kvarnstenen eller Stanstorpsledet och en övre finkornigare
del, kallad Skellingstenen eller Vittserödsledet. Kvarnstenen
har som namnet säger använts för framställning av kvarnstenar.
Skellingstenen fick sitt namn från att man skiljde bort den för att
komma åt den undre mer brytningsintressanta Kvarnstenen.
Sandstenen har brutits för användning som byggnadssten, kvarnsten
och slipsten. Brytning har sedan 1100-talet fram till 1900-talet
skett i Stenskogen och i trakten av Vittseröd utanför Höör. Den användes
framförallt för bygget av Lunds Domkyrka under 1100-talet
men också andra kyrkor, ex. Vä gamla kyrka.